I engelskspråkiga turkiska dagstidningen Hurriyet finns en intressant artikel om Turkiets nya strategi för att bekämpa PKK-gerillan. Kriget har pågått sedan 1984 och de kommande åren är viktiga. Det är val i Turkiet nästa år och det är osäkert om reformprocessen kan få ny fart före dess.
Artikeln i Hurriyet handlar om det nyligen instiftade ”Sekretariatet för allmän ordning och säkerhet”, vars uppgift är att samla information från olika myndigheter och utveckla strategier mot PKK. Det är en civil myndighet, vilket har fått oppositionspartiet CHP att anmäla reformen till författningsdomstolen.
Hurriyet skriver:
For nearly three decades, the fight against terrorism has been the exclusive domain of the military, which used solely military means to try and eliminate the roots of terror. The ruling Justice and Development Party, or AKP, initiated its “Kurdish opening” last year to try and end the bloodshed but failed to make substantial progress.
Jag tror att man gör ett grundläggande fel om man ställer årtionden av militära kampanjer mot det ”kurdiska initiativet” som AKP lanserade förra hösten. Där saknades substantiella reformförslag, även om initiativet gick i rätt riktning, till exempel att skapa en kurdisk institution vid universitetet i Mardin och låta städer och byar använda sina historiska namn (på kurdiska, armeniska eller assyriska).
Den som tror att den djupa problematik som finns, och som har sina rötter i den turkiska statens kemalistiska fundament, går att tackla genom så modesta reformer har förstås fel. Det är som att tro att det går att nå en lösning på Palestinafrågan genom att vägspärrarna förlänger öppettiderna.
Hurriyet skulle däremot kunna peka på den riktiga reformprocess som pågick i Turkiet under perioden 2003-2005. Då genomfördes många reformer inom ramen för anslutsningsprocessen till EU och de nya vindarna ledde till förbättringar för kurderna i vardagen. Allt detta var inte kopplat till lagstiftning, men i det civila livet flyttade kurderna fram sina positioner och tog plats i samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Detta fick också AKP betalt för i kurdiska röster i parlamentsvalet.
Men reformprocessen tog paus. AKP-regeringen drogs ned i en allt skitigare gyttjebrottning med officerskåren, oppositionen och delar av rättsväsendet. Reformförslagen lades på hög hos författningsdomstolen, i väntan på just ingenting. Våldet tog ny fart genom ett antal högprofilerade PKK-attacker och turkisk militär svarade med militär intervention i norra Irak.
Vad är lärdomen av detta? Att reformprocessen måste fortsätta givetvis. Varje steg, även om det är litet, är ett steg i rätt riktning. Just därför borde fokus vara på den demokratiska processen i Turkiet. BDP borde också stödja AKP inför folkomröstningen om förändringar i konstitutionen som ska äga rum i september.
Those were the days. Erdogan besökte Diyarbakir med supporterhalsduk för stadens fotbollslag.
I nuläget talar dock lite för att våldet kommer att minska. Snarare kommer det att trappas upp. Den sista maj avbröt PKK sin ensidiga vapenvila och kort därefter attackerades en marinbas med sex dödade soldater som följd. Detta skedde samtidigt som Massoud Barzanis besök i Ankara och några timmar före Israel bordade Mavi Marmara. Därför har man inte hört så mycket om attacken, men det spekuleras i Turkiet om attacken på något sätt ska sättas i samband med någon de två andra händelserna.
Inför valet nästa år attackeras AKP allt hårdare från den nationalistiska oppositionen på den ena sidan (CHP, MHP, ”den djupa staten”) och BDP och PKK på den andra sidan. Oppositionen har allt att vinna på nya strider eftersom det kan piska upp starkare nationalistiska stämningar i landet. I de kurdiska områdena konkurrerar BDP och AKP om röster och stöd. Om AKP tvingas genomföra åtgärder som kurderna inte accepterar (t ex omfattande militära aktioner) så kommer det säkerligen att stärka BDP.
Därmed talar politikens dynamik i Turkiet för att AKP får det hett om öronen och att fler kulor kommer att vina på bergssluttningarna. Det återstår också att se om CHP klarar av att förändra partiet så att det blir ett aptitligt parti för fler turkar inför valet nästa år.
Enligt terrorismexperten Ercan Çitlioğlu studerar Turkiet nu andra länder, primärt hur IRA och ETA har hanterats:
”According to Çitlioğlu, Turkey is analyzing the patterns and models of the Irish Republican Army, or IRA, in Britain and the Basque Fatherland and Liberty, or ETA, group in Spain in order to bring about the “transformation of the PKK.” He said the undersecretariat would work on the strategy of keeping the PKK away from violence and close to the political dialogue track.”
Det är alltid bra och viktigt att lära av hur andra länder hanterar konflikter. Men hanteringen av IRA respektive ETA står långt ifrån varandra. De har sannolikt begränsad bäring på Turkiets kurdiska fråga. Vad Turkiet behöver är att mejsla ut väg för fred i Turkiet som baseras på de faktiska förhållandena som råder i Turkiet. Det går inte att komma runt det faktum att den kurdiska frågan i Turkiet är en fråga om konstitutionella rättigheter och konstitutionellt medborgarskap, i kombination med socioekonomiska faktorer såsom arbetslöshet och social misär.
Den spanska vägen har Turkiet delvis prövat. I Spanien förbjöds Herri Batasuna. Och i Turkiet förbjöds det kurdiska partiet DTP i december förra året. Men i Spanien har också Baskien en långtgående autonomi. Den vägen har inte Turkiet prövat och lär inte heller försöka göra det. Ännu idag, snart 90 år efter republikens utropande, förmår inte Turkiets ledning att koppla kurdernas situation i landet på ett generellt plan till de väpnade uppror som ägt rum. I stället definieras upproren enbart som utslag av terrorism, utan någon som helst resonansbotten hos de miljoner människor som aldrig kunnat åtnjuta ett värdigt liv i Turkiet. Detta ska inte tolkas som något stöd för attacker där civila dödas. Stödet får sådant är mycket svagt.
Den nordirländska vägen, IRA-propblematiken, förutsätter att det finns ett politiskt lagligt alternativ, motsvarande Sinn Fein. Men den vägen har Turkiet gång på gång stängt. Dels genom partiförbud, men också genom en rad andra åtgärder såsom en spärr på 10 procent för att komma in i nationalförsamlingen, otaliga arresteringar, stopp för att tala kurdiska i politiskt arbete, trakasserier och mediala hetskampanjer.
Här finns också ytterligare en lärdom att dra. En sak är att tolerera ett kurdiskt parti i Turkiets parlament. AKP har alltid tolererat DTP. Men de vägrade konsekvent att diskutera med dem. De förslag till reformer som lades fram, till exempel det kurdiska initiativet i höstas, var inte resultat av en process där också partier med kurdisk identitet var delaktiga. Därmed minskade också intresset från DTP, och nu BDP, att stödja förslagen. Risken är i stället att många kurder bojkottar den viktiga folkomröstningen om författningsförändringar. Det vore allt annat än bra. Risken är ju att förslagen inte går igenom. Oavsett hur små ändringarna är så är varje steg i rätt riktning att föredra. Det handlar om att fånga momentum och ingjuta nytt hopp och energi i reformprocessen.
Att låta en civil myndighet mejsla ut strategier mot PKK innebär med andra ord ingen större förändring. Det kan förfina Turkiets metoder för att bedriva propaganda bland kurder, det kan förbättra kunskapen om rörelsen och situationen i Kurdistan genom att andra än militärer får göra analyser och kan bidra med forskning. Men vad som behövs är något helt annat: En ny konstitution med grundlagsskyddade rättigheter för den kurdiska befolkningen och stegvisa reformer som inte förpassar andra klassens medborgare allt längre ut i periferin.
Bilden till detta blogginlägg är hämtad här. Polis radar upp under kurdiska nyåret Newroz i Yuksekova, Hakkariprovinsen, 2005.
Fredrik:
Varför har du svårt att förstå att den turkiska staten vill bekämpa den marxist-leninistiska terroristorganisationen PKK genom civila insatser? PKK är en terroristorganisation och finns på EU:s, USA:s och Israels terrorlistor. Anledningen till detta är att organisationen ägnar sig åt mord på såväl civila turkar (och kurder) som turkiska säkerhetsstyrkor.
PKK är en organisation som absolut inte vill se någon lösning på den kurdiska frågan i Turkiet. Det finns mycket som tyder på detta. Sedan AK Ps valseger 2007 har PKK i samarbete med kriminella krafter inom den turkiska militären (Ergenekon) utfört en rad olika strategiska attacker mot turkisk militär och civila för att krossa demokratinitiativen. Syftet med dessa attacker har varit att stoppa demokratiseringsförsöken från AK P regeringens sida och har alltid kommit under tider när AK P fört fram demokratiseringsinitiativ på dagordning. PKK vill inte se någon lösning av kurdfrågan- utan en fortsättning på konflikten då man är väl medveten om att organisationens inflytande kommer att minska bland den kurdiska befolkningen i Turkiet om kurdfrågan får en lösning.
Vill då det pro-kurdiska BDP (gamla DTP) se en lösning av kurdfrågan? Svaret på den frågan är ett nej. Du skriver att Erdogan vägrade att diskutera med Ahmet Turk efter parlamenstvalet 2007. Det stämmer men ett möte ägde faktiskt rum mellan dessa efter att lanseringen av regeringens kurdiska initiativ (2009). Det hela slutade med att DTP/BDP tvingades bekänna färg- ville man se en lösning av kurdfrågan genom en fredlig väg eller var man PKKs hantlangare? Det tog inte lång tid förrän DTP/BDPs dåvarande partiledare Ahmet Turk gick ut och satte sig emot regeringens kurdinitiativ och hänvisade till PKKs ledare i Kandil samt PKKs fängslade ledare Abdullah Öcalan. Detta var ett krav som Ahmet Turk visste var orealistiskt.
Med andra ord har vi folkvalda kurd- nationalistiska politiker i det turkiska parlamentet, men dessa är inte intresserade av att lösa några demokratifrågor inom parlamentets ramar. Istället hänvisar man öppet till PKKs ledare i Kandil och ÖCalan för en lösning av frågan. Det visar enligt min mening på att BDP är ett parti som agerar språkrör åt PKK och ingenting annat. För BDP kan inte någon demokratifråga som rör kurderna lösas inom parlamentet- Öcalan och PKKs mördare i Kandil MÅSTE involveras.
Frågan är då om detta är möjligt. Vad anser du Fredrik? Bör Erogan och hans regering sätta sig ned med Öcalan och personer som dagligen planerar mord på turkiska medborgare eller bör Erdogan sätta sig ned med folkvalda kurdiska parlamentariker för att söka lösningar?
Jag anser att ett mycket intressant mönster har uppenbarat sig i Turkiet de senaste åren- de politiska aktörer i Turkiet som vid en första anblick framstår som varandras motpoler har i själva verket en gemensam agenda och en gemensam politisk fiende. Den gemensamma fienden är Erdogan och hans parti och aktörerna som samarbetar är CHP (som numera har en kurdisk partiledare), MHP och BDP. Andra aktörer som samarbetar för att hålla den blodiga konflikten vid liv är den turkiska djupa staten (Ergenekon) och så PKK (CHP agerar öppet språkrör åt Ergenekon medan BDP agerar språkrör åt PKK). Dessa aktörer vill krossa AK P och agerar därför i samförstånd. Ultra-nationalisternas intressen sammanfaller alltså på båda sidorna.
Problemet med AK Ps demokratiinitiativ är att den aldrig kan bli verklighet om blod fortsätter att spillas. Detta gäller i allra högsta grad kurdfrågan. Detta är PKK medveten om och ju fler soldater man har ihjäl och ju fler bomber man spränger av i turkiska och kurdiska städer, desto mindre benägen kommer regeringen att bli vad gäller en lösning av kurdfrågan. Detta eftersom man då måste ta hänsyn till ökande turkisk nationalism. Blodspillan och PKKs terror gynnar i sin tur turkiska ultra-nationalistiska partier som MHP och CHP och ”djupa krafter” inom den turkiska militären.
Det är bara att konstatera att BDP inte är ett oberoende demokratiskt politiskt parti där en demokratisk atmosfär råder. Partiet utgörs av en samling ultra-nationalistiska kurder som helt och hållet agerar utifrån order från Öcalan och PKKs militära ledning i Kandil. Det råder inte heller någon tvekan om att partiet gladeligen bidrar till allt som kan försvaga AK P. De visar deras agerande i parlamentet nyligen då man röstade igenom grundlagsförändringar.
Dom turkiska och kurdiska ultra-nationalisterna sitter alltså i samma båt.
Idag anföll PKK en militärpostering och mördade 10 turkiska soldater. Tidigare under veckan har man haft ihjäl 5 soldater och skadat flera. Dödssiffran efter dagens attack kan komma att stiga till 15 dödade. Här har vi ett praktexempel på hur terror och massmördande kan skapa kaos, etniska motsättningar och konflikter i ett land. Regeringen har redan börjat utkräva ansvar från ÖB då man är väl medveten om att sådana här attacker inte längre kan utföras av PKK. Likt förbannat äger dom rum (under kritiska perioder) och ses av Turkiets liberaler och regering som gemensamt planerade attacker mellan mörka krafter inom den turkiska militären och PKK.
Det är i egenskap av demokrat, humanist och KURD som jag föraktar PKK. En satans mördarorganisation som numera öppet agerar för ett fascistiskt Turkiet där alla grupper i Turkiet fortsätter att förtryckas och diskrimineras.
På vilket sätt bidrar massmördandet av 15 soldater till en lösning av kurdfrågan i Turkiet?
Bra jobbat PKK. Idag lyckades ni får 200.000 turkar som tidigare röstat för demokrati att fundera på om dom ska rösta på fascister och kemalister i nästa val. Det var ju ert mål och fascister inom den turkiska militären hjälpte er på traven.
Fördöm PKK Fredrik! Fördöm denna satans mördarorganisation!
Problematiken kring den kurdiska frågan fortsätter av att Turkiska staten, regeringen och militären insisterar på att inte se kurder som MÄNNISKOR. Det har alltså med turkiska statsmentaliteten att göra. Att kalla kurder för terrorister och etc medför inte en lösning, med tvärtom fortsätter problemet.
Fettulahcien och islamisten Osman är inte objektiv vad gäller förtrycket mot den kurdiska befolkningen. Han medger sällan de kurdiska försök som gjorts för att lösa KRIGET fredligt. En sak är säkert dock, kurder och PKK kan sticka Turkiet och AKP i ögonen, och det kommer man också i fortsättningen att göra. Det initiativ som AKP- regeringen i Turkiet har tagit är otillräckligt och medför inga större förändringar för oss kurder. Det vi kräver med all vår rätt är rätten att ses som jämlikar i ett gemensamt land. Det är vårt krav och vi kommer aldrig att gå med på mindre. Turkiska lagar måste ändras, de måste respektera människor och inte som i dagens situation endast de av den turkiska identiteten. Grundlagen måste ändras i grunden och inte som AKP vill, dvs. endast en obetydlig del av den. AKP:s förslag om ändringar i grundlagen har gjort oss kurder djupt besvikna. De ändringar som föreslagits kommer inte att innebära ett slut på diskriminering av oss kurder och andra minoriteter.
Turkiska staten behöver:
1. Ändra grundlagen i grunden till en som respekterar alla människor. Idag förtydligar Turkiets grundlag ett språk: Den turkiska, ett folk: Den turkiska och en flagga: Den turkiska. Häri ligger problematikens orsak och grogrund. Att reformera grundlagen utan att ändra detta innebär inget nytt för kurderna.
2. Erkänn Kriget mot PKK, och acceptera PKK som en motpart i en konflikt. 40 tusen människor har fått sätta livet till i stridigheter, ytterligare 19.500 kurder har mördats, vilka förövarna varit är okänt, men misstankarna riktas mot statsfinansierade ligor som Ergenekon, Jitem, Hizbollah och byväktare. PKK är en representant för miljontals kurder, detta vare sig Turkiet vill eller ej. En lösning kan endast nås när Turkiet och PKK sitter ned och löser konflikten via förhandlingar.
3. Släpp alla politiska fångar, inled en ömsesidig försoningsprocess med den kurdiska motståndskampen. De som begått brott mot FN definierade förbrytelser måste ställas inför rätta. Detta gäller turkiska presidenter såväl som kurdiska ledare.
4. Ge kurdiska folket rätten att självt bestämma i sina områden. En turk ifrån Ankara som dessutom är turkisk islamist -nationalist har inget att tillföra kurderna i kurdiska majoritetsområden. Demokratin bygger på principen att människor som utgör ett område också skall få styra i det området.
osman, Väldigt oärligt av dig att framställa dig själv som Kurd. Jag känner dig väl och både du och jag vet att du inte är kurd.
Såväl PKK som turkiska ambassaden i Sverige känner till mig och vet att jag är son till en kurd. Du bör akta dig för att framställa PKK som Turkiets kurdernas enda representant. PKK har inte fler än 2 miljoner kurdiska sympatisatörer i ett land med mellan 15-20 miljoner kurder. Vidare är 20% av kurderna i östra Turkiet sk byväkare- dvs man strider med vapen mot PKK på den turksika statens sida. Majoriteten av Turkiets kurder kräver jämlikhet med turkarna men är emot PKKs våld och terror.
PKKs enda mål är att sabotera demokratiseringen av Turkiet. Det första som nationalistpartiets ledare gick och krävde efter PKKs senaste massmord var införandet av undantagstillstånd i östra Turkiet. Något som PKK vet radikaliserar kurderna och bidrar till rekrytering till organisationen. På så vis är förhoppningen att konflikten ska kunna fortleva och PKK fortsätta att existera med bibehållet inflytande i östra Turkiet.
Om det är demokrati som PKK vill se i Turkiet så får man fråga sig varför man alltid intensiferar sina attacker under tider när regeringen för upp kurdfrågan på agendan.
Partiet som i parlamentsvalen 2007 blev världens största kurdiska parti (AK P) har förklarats som en fiende av PKK sedan dess. Även den kemalistiska byråkratin i Turkiet, CHP och MHP, samt fascistiska element inom den turkiska militären betraktar AK P som en fiende.
Hur kommer det sig att de som utger sig för att kämpa för ett demokratiskt Turkiet (läs PKK) har fått en gemensam fiende?
Fredrik Malm skriver det i sin blogg: BDP (PKKs parti) bör stödja AK P vad gäller grundlagsändringar, inte motarbeta partiet i dess strävan att ersätta junta-grundlagen. Men BDP röstade INTE för regeringens grundlagsändringar.
Det spelar ingen roll om regeringen ger kurderna fler rättigheter än vad baskerna har i Spanien eller minoriteter i andra delar av Europa- ingen lösning är möjlig om inte PKK involveras i en lösning av kurdfrågan tillsammans med Öcalan. Man kommer alltså aldrig acceptera att frågan löses av demokratiskt valda politiker.
Det är bara att konstatera- PKK försöker skapa ett inbördeskrig i Turkiet. Något som antidemokratiska element i militären gottar sig i då dess inflytande kan fortsätta och Turkiet tvingas kvar i efterblivenhet.
PKKs största offer är inte turkar eller turkiska soldater, utan det kurdiska folket som får lida av status-quo läget upprätthålls.
Det är frmaförallt i egenskap av demokrat och kurd som jag föraktar denna satans terroristorganisation.
Snälla Agit, de rättigheter som kurderna lyckas uppnå under 30 år har alltid kommit under tider då PKK inte spillt blod. På vilket sätt tro du att PKK ska lyckas tvinga den turkiska staten till att ge kurderna fler rättigheter genom bomdåd och massmord? Jag bara undrar.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentat-i-istanbul_4898721.svd
Fredrik Fredrik, ska du applådera eller fördöma?
”Ingen grupp har ännu tagit på sig ansvaret för dådet rapporterar AFP, men i helgen sade den kurdiska PKK-gerillan att den skulle inleda en terroroffensiv mot turkiska städer.”
Är detta uttalande okej med dig? I sådana fall så gör väl ungdommarna i Rinkeby, Rosengård och Tensta rätt när de har sina upplopp. Tydligen är våld den rätta vägen!
Ett stort fel som många gör är att se den turkiska militärens strid mot pkk som endast en turkisk inrikes fråga när det i själva verket är mycket större och allvarligare än så. Turkiet invaderar norra irak (KRG) gång på gång, man förstör byar och människor flyr därifrån. Iran gör samma sak. Allt detta har eskalerat sedan kurderna i norra Irak, sakta men säkert, fick ett federalt styre. Varför talas det inte om detta i media, varför kritiseras det inte?! Det är minst sagt väldigt underligt. Sedan bör man också fråga sig varför Turkiet börjar vända kurs och stöder sig med länder som Syrien (och andra arabländer) och Iran samtidigt som man går emot Israel. Det hela är alltså mycket större än så.
Och Osman Feffeson, jag har läst dina tidigare inlägg och förstår vad du vill komma fram till men saken är att det här handlar inte bara om AKP, CHP, MHP, BDP och pkk utan det är mer än så. Om man endast fokuserar sig på hur ett lands politik påverkar situationen inrikes så missar man väldigt mycket, särskilt när det handlar om länder i mellanöstern, där turkiet är ännu viktigare att ta hänsyn till idag då det har börjat ta på sig en alltmer aktiv roll i regionen (vilket också handlar om mer än bara ”finanskrisen”).
Så om du nu är så intresserad av turkiets politik så är ett tips att se på landets utrikespolitik för att förstå sig på varför man gör som man gör… och se då inte bara på de ”officiella” skälen, det finns fler.
Osman, Du skriver om rättigheter för kurder som inte existerar. Rättigheter slås fast med regler och lagändringar, något som inte alls skett i Turkiet för kurdernas del. Enligt de reformer som AKP föreslagit i sin helhet ges inte kurderna några vidare rättigheter. Även AKP står fortsättningsvis för att alla individer i Turkiet i fortsättningen skall få vara fria som TURKAR. Din grundlag ger endast de som erkänner sig själva som Turkar rätten till ett fritt liv. De kurder som vill tala sitt språk, lära ut den till sina barn och utveckla sin kultur fängslas, torteras och förtycks, allt detta med stöd av Turkiets lagar. Turkiet grundlag måste ändras i grunden och inte endast på ytan! Anledningen till varför kurdiska motståndsrörelsen nu avlyst sin ensidiga vapenvila är just den, AKP har inte gjort vad den utlovat, nämligen en grundlagsändring i grunden. Kurder är inte dumma Osman, försöker man lura dem så kommer de att förargas och agera utefter det. AKP har förargat PKK, och nu får AKP ändra kurs i rätt riktning, annars är dess tid som regeringsparti ute. AKP hade tidigt 2002 stöd ifrån PKK och DTP håll. Fram till 2004 var det väldigt glada dagar i Turkiet och norra Kurdistan, Kriget hade marginaliserats, Ekonomin var på uppgång, opinionen i Turkiet erbjöd goda möjligheter för en lösning av den kurdiska frågan via fredliga medel. Men vet du vad som hände därefter Osman? Jo AKP och Erdogan nonchalerade PKK:s styrka och vilja, i flertalet uttalanden gav man utryck för att den kurdiska frågan endast existerade pågrund av att journalister och studenter tog upp den, Erdogan sa bland annat till en student i Moskva att om han inte tar upp den så finns den inte. Man menade att den inte existerade i verkligheten men tillhörde det förgångna. I slutet av 2003 och i början av 2004 återinförde AKP sedan de terrorlagar och förbud som tidigare tagits bort av Ecevits koalitions regering. Kurdiska färgerna i kombination förbjöds återigen på offentliga platser, barn kunde återigen dömas som vuxna och politiska symboler tillhörande kurder förbjöds återigen enligt lag vid demonstrationer. Dessa är endast några av de förbud som AKP regeringen återinförde. Fram till våra dagar har AKP inte ändrat på ens en enda lag som svarar på kurdiska krav. Alla de ”reformer” som AKP har tagit är sådana som kurder inte kan acceptera. De ”reformer som AKP genomdrivit som du så stolt menar borde få oss kurder att nöja oss är dessa: Privatkurser på ”kurdiska” (Förutsatt att dessa benämns som privatkurser på andra språk eller icketurkiska språk), Den statliga TV Kanalen TRT 6 (Benämns officiellt som en icke turkspråklig TV kanal), Kurser i ”kurdiska” på Universitetet i Mardin (Benämns som språkkurser i icke- turkiska språk). I alla AKP:s ”reformer” finns en röd tråd som även delas av andra turkiska partier som CHP och MHP, den röda tråden är diskriminering av den kurdiska identiteten, man ser på den kurdiska identiteten som något utomstående. Det statliga TRT sänder på en massa olika språk i sina kanaler, men det är endast kurdiskan som inte benämns som kurdiskt, varför är det så tror du Osman?
Hur kan du missa den rasism som finns i Turkiets lagar Osman? Hur kan du rättfärdiga AKP:s arbete som inte givit några rättigheter åt kurder. Kurdiska journalister, arbetare, hemspråklärare, politiker, människorättsaktivister fortsätter att dömas för att ha kränkt ”turkiskheten”. Menar du på allvar att AKP under sina 8 år vid makten inte kunnat ändra dessa lagar? Det är rätt komiskt, AKP har inte kunnat göra det som ANAP, DSP och MHP lyckades göra under två år vid makten mellan 2000 och 2002. Under Ecevits koalitionsregering togs förbudet mot Newroz bort, förbudet mot kombinationen av kurdiska färger, turkiska stensymboler och nationalistiska budskap togs bort på många håll i kurdiska områden, lagarna som möjliggjorde att barn dömdes som vuxna ändrades. AKP har inte ens kommit i närheten av dessa verkliga ändringar Osman.
Jag som kurd är djupt besviken på AKP, de har fortsatt samma förnekelsepolitik mot kurdiska minoriteten. Erdogans och AKP:s sanna ansikte har blottats, Idag sitter fler kurdiska politiker, barn och människorättsaktivister i fängelse än under någon annan civil turkisk regering. Idag sitter fler än 1600 ledande funktionärer, politiker och människorättspersoner i turkiskt fängelse, idag Osman sitter fler än 3000 kurdiska barn och mindre åriga i turkiska fängelser. Det! Osman är något du borde förklara.
Minna:
KRGs största handelspartner idag är Turkiet. Det är turkiska företag som bokstavligt talat bygger upp Kurdistan i norra Irak. Tusentals turkiska företag är aktiva i irakiska Kurdistan och handeln mellan Turkiet och KRG är värd flera miljarder dollar årligen. Nyligen var även irakiska Kurdistans president Mesut Barzani i Turkiet på statsbesök. Några dagar efter PKKs attack i Semdinli där 12 turkiska soldater miste livet valde KRG att gå ut och fördöma PKK.
Det råder INTE heller någon tvekan om att PKK vill sabotera dom goda relationerna mellan Turkiet och KRG. Varje gång PKK infiltrerar den turkiska gränsen från irakiska Kurdistan och utför terrorattentat så leder detta till ökad turkisk nationalism. Detta kan kemalistiska CHP och ultra-nationalistiska MHP utnyttja för att störa relationerna mellan Turkiet och KRG, något som PKK inte har något emot.
Agit:
Så fort kurdfrågan hamnar på agendan i Turkiet så är det konstigt nog det ”pro-kurdiska” som motsätter sig det. Varje försök från regeringens sida att lösa kurdfrågan har besvarats med nationalistiska floskler från BDP politikernas sida och massmord från PKK.
I snart 30 år har PKK mördat soldater, civila, kurder och turkar och jag undrar vad man tror att man ska uppnå genom terror och våld.
Direkt efter attacken i Semdinli där 12 soldater mördades så gick det turkiska nationalistpartiets ledare ut och krävde undantagstillstånd. Det är vad PKK vill se- undantagstillstånd, anarki och förtryck från statens sida så att kurderna radikaliseras och rekryteringen till PKK ökar.
PKK:s senaste massmord visar enligt min enkla mening på en sak:
PKK är desperat! Det är dags för svenska politiker att se att denna satans mördarorganisation INTE vill se någon lösning på Turkiets demokratiproblem, utan fortsatt konflikt och död.
Många och långa inlägg här. Fortsätt gärna att diskutera.
Jag har en kommentar till Osman vad gäller ”Så fort kurdfrågan hamnar på agendan i Turkiet så är det konstigt nog det ”pro-kurdiska” som motsätter sig det.”
Jag gissar att du syftar på BDP:s motstånd mot det förslag på ändringar i konstitutionen som AKP lade fram för parlamentet i våras och därefter ska ta till folkomröstning. MIn uppfattning, som jag också ger uttryck för i blogginlägget, är att BDP och kurderna i Turkiet borde stödja reformpaketet. Det skulle kunna ge energi åt reformprocessen igen.
Men, och det här är viktigt Osman, orsaken till att BDP inte stödjer detta folkomröstningsförslag är just för att det INTE innehåller några reformer för kurdernas del (språk etc). Min uppfattning är som sagt att de borde stödja förslaget i alla fall, eftersom det innehåller en del annat som kan stärka de civila grenarna vid utnämningar och en del annat.
Orsaken till BDP:s nej är att partiet menar att små reformer av konstitutionen snarare bevarar konstiutionen och försvårar arbetet för en ny konstitution. Det är förstås ett helt rimligt antagande. Bekymret är ju bara att arbetet med en ny konstitution inte lär gå fortare för att man röstar nej till att förändra den grundlag som finns nu.
Fredrik:
Jag är beredd att hålla med dig. Men det är oerhört besynnerligt att BDP sätter sig emot grundlagsändringar som ska göra det svårare för den kemalistiska juristokratin (Läs Författningsdomstolen)att stänga ner politiska partier. BDP är ju en fortsättning på DTP som den kemalistiska Författningsdomstolen stängde ner 2009. För mig är det ett stor mysterium att BDP politiker motsätter sig detta då pro-kurdiska partier alltid har stängts ned av den kemalistiska juristokratin.
Det är bara att konstatera att det sk pro-kurdiska partiet BDP inte kommer att bidra till några som helst reformer. Det är ett parti där folkvalda politiker, antingen av egen fri vilja eller pga hot, väljer att föra en terrororganisations talan. BDP verkar inte se parlamentet som den plats där demokratifrågor får en lösning, utan som ett forum som kan utnyttjas för att bedriva nationalistisk propaganda och slänga ur sig provokativa uttalanden som underblåser nationalism.
Svenska politiker måste pressa BDP politikerna till att ta avstånd från PKK.s våld. Internationell press kommer att stärka dom fredliga kurdiska politikerna som vill föra en fredlig kamp och försvaga hökarna som vill se våldet öka.
Osman, Du kan tyvärr inte inta en objektiv ställning till problematiken. Hade du som jag haft farbröder, morbröder och kusiner som stridit och stupat i bergen så hade du kunnat förstå den kurdiska synvinkeln. Om du också hade haft kusiner och släktingar som fängslats under AK partiets tid och inte minst de senaste två åren så hade du också förstått att det som pågår i Turkiet och norra Kurdistan är en smutsig förnekelsepolitik. Jag vet hur den turkiska staten har agerat, jag har upplevt förtrycket på nära håll som barn under 80- talet och genom nära och kära ifrån utlandet. Jag vet hur det gick till när militären kom till en av min släkts byar och bokstavligen brände ned den. Beviset för detta finns även idag i form av släktingar som förlorat ben och armar efter att de slängdes ut ur helikoptrar för att statuera skräck i min släkt. Jag vet vilken form förtrycket tagit under 80, 90 och 00 talet.
Förbättringar har gjorts sedan 80- talet, faktum är den att Turkiet gått ifrån att officiellt såväl som inofficiellt förneka kurdens rätt till existens, till att åtminstone ge honom rätten att existera inofficiellt. Och där befinner sig kurden idag, trots att ditt regeringsparti AKP haft 8 år på sig. Jag vet att du jätte gärna vill dra upp dina såkallade kurdiska praktexemplar inom AKP och turkiska staten, men de är inga bra exempel, visst är de kurder, dock sådana som agerar inuti ett turkiskt skal.
Du kan inte lura mig med AKP- propaganda, jag vet sanningen om PKK eftersom den även är min och min släkts reaktion på det turkiska förtrycket mot vår existens. Om inte Turkiet se oss kurder som människor, fine! Hellre att vi kurder som står emot förtrycket och svarar på den fortsätter i 50 år till än att vi för en dag låter oss acceptera den turkiska överhögheten och diskrimineringen.
Turkiska statsmentaliteten skall förändras Osman, det är det enda garantin för vår existens. Må det vara efter ett inbördeskrig eller annat som smärtar oss alla. DET HANDLAR OM VÅR EXISTENS SOM FOLKGRUPP, och om inte den turkiska staten vill förändras fredligt så ges vi egentligen inga andra alternativ än krig. Vi kommer aldrig att acceptera en stat som med all sin kraft försöker att assimilera oss till turkar, 27 tidigare kurdiska folkresningar mot Turkiet bevisar detta.
Den bilden av PKK som du utmålar stämmer inte överens med verkligheten. PKK har vid ett flertal tillfällen visat sin uppriktighet i att lägga ned sin väpnade kamp, OM turkiska staten tillåter fritt kurdisk organisering i norra Kurdistan och Turkiet. Men så har det inte blivit även om Turkiet och PKK haft hemliga förhandlingar om detta. Samtliga försök har fallit när Turkiet dragit sig ur dessa förhandlingar då resultatet av visa steg inte blivit som man önskat. Fredsgruppernas folkliga bemötande av kurder blev för mycket för AKP, Turkiet och militären som önskade framställa deras hemgång som att de överlämnade sig och ångrade att de gick upp i bergen. Turkiska staten kunde inte acceptera att miljontals kurder såg dessa och PKK som hjältar. AKP:s agerande efter denna händelse visade på vilket sätt som man ser på den kurdiska befolkningen samt vilken lösning man hoppas på. AKP, Turkiska staten och militären vill ha en lösning, det tror jag att alla är ense om, men frågan är dock vilken form av lösning. Man kan tänka sig en lösning men endast då kurderna inofficiellt får sina rättigheter, detta innebär dock inte att de rasistiska lagarnas borttagande. Officiellt har Erdogan gång på gång skanderat att utbildning på det kurdiska språket inte ens får komma på tal. In officiellt tillåter Erdogan och t.o.m gör politik av att ”kurdiska” kurser på universitet (Dessa benämns officiellt som kurser i ICKE TURKISKA SPRÅK eller utrikesspråk).
En sak är säkert, utan kurdiska folkets reaktion – PKK skulle Turkiet inte ens minsta förbättra situationen för kurder. Hade inte PKK funnits idag så hade Erdogan fortsatt att anklaga utlänska journalister för att ha för mycket fantasi om något som tillhörde det förflutna, eller något som inte existerade.
Antingen håller sig AKP på rätt kurs mot demokrati eller så är dess tid förbi. PKK, Osman är en kraft som fäller och höjer regeringar i Turkiet när de inte håller vad de lovat. AKP:s svaga ”reformer” vilka inte innebär någon väsentlig förbättring för kurdiska folket har blivit starten på nedräkningen för AKP:s fall. Visst, du kan säga att PKK går den enes och den andres ärenden, det gör varken mig eller PKK något, ni turkar blir bara mer förvirrade kring konflikten. Sanningen är dock att det är Turkiet som använder Israelisk och amerikansk hjälp mot kurdiska gerillan. Turkiet hade utan hjälp utifrån inte kunnat stå emot PKK:s väpnade kamp.
Osman, det är allmänt känt att turkiet (och även andra länder omkring irak) såg och ser fortfarande det som sker i norra irak som ett hot. turkiet har bara förstått att det går att få makt genom handeln. Nu senast har man sagt sig vilja införa ett ännu närmare ”samarbete” med grannländerna, särskilt KRG, i sin ”kamp mot pkk”. Man vill till och med skapa en så kallad ”säkerhetszon” från gränsen mellan turkiet och irak som ska täcka kandilområdet, och man har hotat med att bland annat stänga igen haburgränsen och stoppa all handel om KRG inte går med på det. Allt detta är taktik osman. Att KRG har fördömt pkks attacker är inte konstigt med tanke på vad det hela är på väg att leda till. turkiet är glad över pkk ursäkten (det är iran också för den delen). Genom att bygga upp militärazoner inom KRG så minskar områdets politiska utveckling och länder som turkiet och iran får en allt större roll och makt där.
Med tanke på hur turkiet även ser på kirkukfrågan, så är det väldigt tydligt med hur man vill att det hela ska se ut… KRG får inte bli något mer än KRG helt enkelt. Men det kanske du Osman inte har förstått än eftersom att du tidigare (för ett bra tag sedan) ville dela på kirkuk mellan turkiet, usa och KRG (en indikation på att du inte är särskilt insatt i turkiets utrikespolitik?).
Agitan:
Du verkar inte förstå min poäng. Diskussionen handlar inom om PKK är en reaktion på den kemalistiska regimens 90 år långa förtryck av kurderna eller inte. Inte heller handlar den om AK P:s reformer hat varit tillfredsställande eller inte. Diskussionen handlar om PKKs våld är legitim idag eller inte. Du anser ju uppenbarligen att PKK:s massmord är legitim och bör fortsätta – oavsett om den drabbar soldater eller civila. Jag tror inte att det går att övertyga dig, men jag ska göra ett sista försök att få dig att inse att PKKs terror bara skadar kurdernas kamp i Turkiet (och den demokratiska kampen i Turkiet i stort ).
Låt mig ge dig några exempel på hur PKKs perversa våld skadat demokratikampen i Turkiet:
1) 1983 hade den styrande militärjuntan pressats till att lämna över makten till dom civila i Turkiet. Demokratiska val skulle hållas. Men vad hände? Under en PKK- kongress 1983 valde PKK ledaren Öcalan att ge order om att inleda en väpnad kamp. Några attacker kunde dock inte genomföras innan valet som ägde rum i november samma år. Istället kom PKK:s första attacker i augusti följande år. Ledarskapet som visat sig oförmögen att genomföra terrorattacker i november innan valet bestraffades av Öcalan personligen genom att avlägsnas från sina positioner.
Med andra ord svarade Öcalan och hans PKK på övergången från militärstyre till demokrati med terror. Under juntastyret så hade PKK inte terrorattacker på sin agenda.
2) Mellan 1983-1986 slog PKK endast till mot militära mål. 1986 började PKK att även ägna sig åt att ”vägröveri”, dvs man stoppade fordon som rullade längst östra Turkiets vägar och kidnappade passagerare. På den tiden fanns Lagen mot ”kriminella gäng och rövare”. Den lagen kunde nu fascisterna i Turkiet åberopa för att tvinga fram ett införande av undantagstillstånd i östra Turkiet. Det blev även fallet. PKKs ”vägterror” med kidnappningar och mord resulterade i att hela östra Turkiet nu blev ett fängelse för regionens invånare där medborgares frihet stryptes på ett markant sätt. Regionens kurdiska medborgare kunde nu förtryckas än mer och detta resulterade självfallet till att stödet för PKK ökade. Något som varken den fascistiska militären i Turkiet eller PKK hade något emot.
3) 1993 tog Turkiets dåvarande president Turgut Özal en rad olika radikala steg för att lösa kurd- och PKK frågan i Turkiet. Bland annat flaggade han för förhandlingar med PKK ledaren Öcalan som på den tiden levde i Syrien. PKK hade även utlyst en ensidig vapenvila. Inga våldsaktioner ägde längre rum och förutsättningarna för att ta bort de rådande undantagslagarna i östra Turkiet och avskaffa byväktarsystemet (20% av kurderna i östra Turkiet strider än i dag på militären sida mot PKK. Många av dessa para-militära grupper sig åt kriminalitet) var goda. Dessa frågor började även diskuteras i parlamentet, men vad hände? Jo, PKK genomförde en attack mot 33 obeväpnade turkiska soldater som färdades i en buss. Samtliga avrättades och våldets språk började än en gång att tala. Turkiets demokrater fick ställa in alla sina försök till en lösning av kurdfrågan. Nationalismen ökade, militären kunde utöka sitt inflytande och PKK kunde fortsätta att existera med bibehållet inflytande och stöd bland kurderna. Än en gång var östra Turkiet dömd till konflikt, död, tortyr och mord.
4) När Turkiet i början av 2007 planerade att genomföra det så viktiga presidentvalet i parlamentet så valde PKK att öka sina terrorattacker. Presidentvalet försökte CHP och den kemalistiska byråkratin sabotera då man var medvetna om att AK P regeringen skulle kunna rösta fram landets nästa president (en demokrat). Genom att peka på PKKs terror kunde nu oppositionen (CHP och MHP) i spetsen pressa regeringen till att ge sitt godkännande till gränsöverskridande attacker i irakiska Kurdistan mot PKK. Den 22 maj 2007 bombade PKK Anfartalar basaren i Ankara. Den 29 september mördade man 12 civila i Beagac. Den 7 oktober dödade man 15 soldater i Sirnak. Den 17 oktober tvingades regeringen till att godkänna en lag som gav militären rätt att gå in i irakiska Kurdistan.
5) Dem 21 oktober planerade parlamentet att rösta igenom lagändringar som skulle möjliggöra för folket att rösta fram landets nästa president (folkomröstning). Vad hände natten till den 21 oktober? PKK genomförde en stor attack mot en militärpostering och dödade 13 soldater samt kidnappade 8. Under tiden som parlamentet diskuterade lagändringarna som skulle möjliggöra folkomröstningen sprängde PKK av en mina som skadade 18 civila. Samtidigt som dessa attentat planerade PKK illegala demonstrationer runt om i östra Turkiet med gatukravaller som följd. Under dessa kravaller skadades många minderåriga barn.
6) Det viktigaste nedslaget mot Ergenekon ( http://www.todayszaman.com/tz-web/news-208034-ergenekon-fact-vs-fiction-1-unraveling-the-trial-of-the-century.html )ägde rum den 30 juni 2008. För första gången i Turkiets historia greps två generaler misstänkta för att planera en militärkupp. Den 2 juli gav PKK ledaren order om att PKK och DTP INTE skulle stödja regeringen i dess kamp mot Ergenekon (terroristnätverk inom den turkiska statsapparaten). Än en gång inleddes en rad olika upplopp i städer med många PKK anhängare och den 11 augusti dödades 9 soldater i Kemah området. Än en gång kunde CHP och MHP utöva press mot regeringen och fokus gick bort från den ödesdigra Ergenekon –utredningen till PKK:s terror. Turkiets demokratimotståndare från vänster till höger fick vatten på sin kvarn tack vare PKKs terror.
7) Den 10 oktober lät Turkiets president Abdullah Gul meddela att han tänkte upprätta en dialog med KRG (irakiska Kurdistan styre). Den 14 oktober ägde ett möte rum mellan en turkisk toppdiplomat och Mesud Barzani Bagdad. Två dagar senare gick DTP och påstod att Öcalan misshandlades i sitt fångenskap på den turkiska fängelseön Imrali. PKK organiserade än en gång gatukravaller över hela Turkiet. Butiker förstördes och hundratals personbilar nedbrända. Den 4 november angrep PKK Aktutun basen och mördade 17 soldater och skadade 23 andra.
9) Samma vecka som den kemalistiska Författningsdomstolen skulle hålla förhandlingar om förbjudandet av AK P, accepterade en domstol prövningen av århundrades viktigaste åtal – den mot Ergenekon, djupa staten, som misstänks ligga bakom mordet på 18.000 kurder. Detta ägde rum den 25 juli. Men vad hände bara TVÅ dagar senare? 17 civila dog i ett bombattentat i Istanbul och 154 skadades. PKK beskylldes för dådet men många menade att det var Ergenekon som låg bakom massmorden.
10) Under PKKs gatu-upplopp över hela Turkiet har hundratals minderåriga gripits och åtalats enligt Turkiets anti-terrorlagar. Dessa barn åtalades av kemalistiska åklagare och dömdes till långa straff av kemalist-styrda turkiska domstolar. Detta utnyttjade PKK för att framställa AK P som ett fascistiskt parti som inte drog sig för att döma barn till långa fängelsestraff. AK P inledde efter en tid en lagändring som skulle rädda dessa barn från fängelsestraff och från att åtalas och dömas enligt anti-terrorlagar. Regeringen planerade att diskutera och rösta igenom lagändringen i parlamentet i december 2009. Den 8 december skulle den kemalistiska Författningsdomstolen avgöra DTPs fortsatta öde som ett politiskt parti i Turkiet. December var sannerligen en kritisk månad i Turkiet, men vad hände?
Den 7 december 2009 anföll PKK män en buss och dödade 7 obeväpnade menige.
Resultatet: Lagen som skulle rädda dom gripna, åtalade och fängslade kurdiska barnen kunde inte diskuteras i parlamentet. Det fick skjutas upp och DTP stängdes ned av den kemalistiska Författningsdomstolen.
Agitan; Den här listan kan göras mycket mycket längre. I dag står det klart att den kurd-nationalistiska rörelsen i Turkiet (BDP/DTP) inte har några som helst avsikter att bidra till en lösning av kurdfrågan i Turkiet. Istället vill man upprätthålla status-quo läget där turkisk- nationalism och kurdisk- nationalism härskar bland folken, där militären kan fortsätta att hindra demokratiseringen av Turkiet genom att peka på konflikten och där PKK fortsätter sin meningslösa existens och kan fortsätta med sina terroraktiviteter och narkotikasmuggling.
Som jag skrivit så många gånger förut så är jag son till en kurd och vet hur kurderna har haft det under kemalisternas regim. Du behöver inte förklara för mig att kurderna har förtryckts. Diskussionen handlar om hur Anatoliens folk kan ersätta den 90 år gamla fascistiska kemalistiska regimen och en dag inta sin plats i EU.
Även jag har fått uppleva den kemalistiska regimens förtryck. Under ett semesterbesök i Turkiet 2000 greps jag av en civil MHP- polis. Han busade med mig genom att släcka två cigaretter; en marlboro på min hand och en annan på mitt ben. Han tände även eld i mitt hår.
Det var en regim som förtryckte det kurdiska folket och inte det turkiska folket. Det var en fascist som busade med mig och inte en vanlig turk. Den är regimen som är fienden och deras hantlangare- inte demokratin i Turkiet. Ni är i krig mot den turkiska demokratin och jag hoppas att ni misslyckas.
Jag kräver i egenskap av demokrat och humanist att svenska politiker pressar BDP politikerna till att ta avstånd från PKKs våld och till att bidra till Turkiets demokratiproblem. I ett demokratiskt Turkiet kommer kurderna att bli dom största vinnarna. I ett odemokratiskt Turkiet kommer kurderna att fortsätta att vara dom största förlornarna.
Agitan: Jag vill understryka att det är möjligt att ”mäta” Turkiet-kurdernas stöd till PKK: partier (DTP och dagens BDP). Innan DTP stängdes ned sade partiets ledare Ahmet Turk att partiet endast fick 25% av kurdernas röster. Med andra ord stödjer inte 75% av Turkiets kurder PKK. Jag och min far är en av miljoner kurder som är EMOT PKK. Det innebär dock INTE att vi i egenskap av kurder inte kräver total jämlikhet med den turkiska majoriteten. Vi anser dock att våld inte är vägen att gå för ett mer demokratiskt Turkiet för landets befolkning.
PKK kanske startades som någon alternativ till en befrielserörelse men den har nu utvecklats till en terroristorganisation sedan flera år tillbaka. Det har jag som assyrier fått erfara.
De fåtal assyrier som lever kvar utsätts gång på gång av plundring, olagliga konfiskeringar, hot och våld av dessa terrorister eller de som stödjer dem (läs byvakter eller turkiska facister). AKPs försök att islamisera landet är mer skrämmande där de flörtar med islamister (bl. a. Ship to Gaza och Irans regering) och motarbetar grundlagen om att bevara det sekulära. Om man får välja mellan pest och kolera bör man ändå välkomna den lilla reform som förbättrar minoritetens situation och inte förvänta sig en direkt revolution av ett styre som har haft en kultur att trampa på minoriteterna. Det kan leda till ytterligare förbättringar och slutligen en fullvärdig demokrati i den turkiska delen av Assyrien.
Osman,
Du erkänner inte kurdiska folkets rätt till självförsvar och därför kallar du PKK:s attacker för ”terrorattacker”. Du erkänner inte kurdens förmåga att kunna organisera sig själv samt ta egna beslut och därför försöker du framställa kurdiska frihetskampen som en rörelse styrt av turkiska fascister (det bör även nämnas att du tillhör den skaran), samt av yttre makter som Israel och etc. Det förvånar mig inte det minsta, du tillhör ju trots allt turkiska nationalisten och islamisten Fettulah Gulens sekt.
Du skriver att turkiska militärjuntan pressades tillbaka att överlämna makten till det civila. Detta stämmer överhuvudtaget inte. Turkiska militärjuntan följde en planering som den även delgav den turkiska allmänheten. Efter referendumet 1982 hade militärjuntan uppnått sitt mål och behövde således inte fortsätta vid makten. Juntans utarbetade konstitution som accepterades av turkiska väljarna innebar ett hårdare förtryck mot kurder och andra minoriteter. Förnekelse och assimilationspolitiken tog nu fart på riktigt. Du kan kalla detta referendum för ”demokratisk”, jag kallar det för odemokratisk då det var en militärjunta som höll i det. Valet 6 november 1983 då Özals ANAP kom till makten bör inte heller anses som demokratisk. Inför detta val hade militärjuntan förbjudit en rad politiker och personligheter ifrån att delta. Valet hölls alltså med Juntans goda minne. PKK:s väpnade kamp har att göra med att kurder inte fick bedriva politisk och fredligt arbete i Turkiet, och som ända alternativ valde man således den väpnade kampen. Glöm inte att turkiska militären vid denna tid hade fängslat majoriteten av kurdiska politiker, däribland även mestadels av PKK:s medlemmar och ledare, vars fängelsedom fortsatte långt efter 1983 och införande av det som du kallar för ”Demokrati i Turkiet”. Samma politik fortsätter idag för kurder. Idag sitter tusentals och inte som du skriver ”hundratals” kurdiska barn i fängelserna, för att inte nämna de tusentals kurdiska politiker som idag befinner sig i fängelse för medlemskap i PKK och KCK.
Dina punkter som du radat upp tänker jag inte ens svara på. Du manipulerar fakta precis som tidningen Todayszaman gör det. Du som tidningen har en tydlig politisk agenda, avsaknaden av objektivitet är tydligt. Ni skriver det som passar er sekt. Ni smutskastar PKK just för att ni inte kan bättre än så, att den kurdiska frihetskampen gång på gång hindrar er framfart i kurdiska områden frustrerar er. Ert parti AKP är i kurdernas ögon inte ens det minsta demokratisk, ni köper och mutar er fram i norra Kurdistan, med allt ifrån kol, makaroner till mikron och kylskåp till fattiga vid valtider.
I kurders ögon Osman samarbetar AKP, CHP, MHP och turkiska militären för att hindra kurdiska folket ifrån att få sin frihet. Beviset: När det är val står alla turkiska partier enade i kurdiska områden mot DTP/BDP. Militären försöker tvinga kurder att rösta på AKP.
Turkiska partier och turkiska militären står enade när det kommer till den kurdiska frågan, vet du varför Osman? Jo för att de delar samma syn på statsmentaliteten. I turkiska parlamentet har inte något turkiskt parti ens en enda gång röstat för att stoppa turkiska militärens operationer i kurdiska områden. I Turkiska parlamentet röstar samtliga AKP, CHP och MHP parlamentariker för fortsatt krig. När AKP kom till makten 2002 skulle det ta 2 år tills kriget på nytt bröt ut. AKP hade två gyllene år på sig att göra mycket. Stoppade AKP kriget? Nej! Fortsatte AKP den reformprocess som Ecevit innan honom startat? Nej! Vad gjorde AKP? Jo de återinförde de grunder som skulle påbörja kriget på nytt.
Vet du vilket land som ”bygger” upp Kurdistan?
Svar: Turkiet. Kurdistans största handelspartner är Turkiet och mer kapitalism som kan förbrödra är på ingång.
Large group of businessmen embarks for N.Iraq
http://www.todayszaman.com/tz-web/news-214645-large-group-of-businessmen-embarks-for-niraq.html
Vet du att Bazanis KDP har offrat 3500 peshmerge soldater i sin kamp mot PKK?
Tror du på fullaste allvar att ett centralstyre som KRG vill ha 3000-4000 skogstokiga hjärntvättade marxister inom sitt territorium?
Svar: Nej!
Osman,ännu en gång: Stark handel betyder stor makt, har inte du som påstår dig vara kapitalist förstått det? Hade turkiet velat ha ett Kurdistan så hade man inte arbetat emot det i KRG – det här kan låta nytt för dig men turkiet sysslar faktiskt inte bara med handel där (vilket jag faktiskt har nämnt tidigare).
KDP har förlorat många peshmerga mot PUK också, men de samarbetar nu. I slutändan är det ändå så att USA tar besluten, ser de PKK som ett hinder så kommer de att acceptera och tillåta en turkisk invasion i irakiska Kurdistan. Det är alltså inte kurderna som tar det beslutet.
Hur kan du Osman förneka att turkiet går emot kurdernas intressen och gång på gång hylla hycklar AKP? Har du på fullaste allvar -exempelvis- inte insett varför turkiet samarbetar med syrien och iran? Det enda som dessa länder har gemensamt är deras stora kurdiska minoriteter! Tips: se det hela utifrån ett större perspektiv istället för att sitta och spy galla över PKK.
Nu har förresten Syrien också börjat använda sig av PKK ursäkten. Syrien har nyligen hotat med att beslagta kurdiska familjers mark om de på något sätt har koppling till PKK, förmodligen kommer man (likt turkiet) komma med grundlösa påståenden om en sådan koppling och tvångsförlytta ännu fler kurder.
Är du Osman överhuvudtaget medveten om att iran och syrien har börjat fjäska för turkiet? Det verkar iallafalll inte så (kanske har zaman och hurriyet inte kallat det för just fjäsk, fastän ahmadinejad, under sitt besök i Ankara, skröt om hur ”tydlig” man har varit i sin kamp mot pkk/pjak gerillan.
——————–
Pinsamt att en ”kurd” försvarar och sväljer allt vad den turkiska AKP regeringen gör och säger. Har du verkligen så svårt att se saker utifrån andra perpektiv, eller med att komma på egna (nya) argument?
Agit och Minna:
Vi kommer inte längre…
Vi får avsluta med en gammal härlig hip hop låt:
http://www.youtube.com/watch?v=2050DD3QE3s
Wild thing
Doin’ a little show at the local discotheque
This fine youg chick was on my jack so I say what the heck
She want to come on stage and do her little dance
So I said chill for now but maybe later you’ll get your chance
So when the show was finished I took her around the way
And what do you know she was good to go without a word to say
We was all alone and she said ”Tone let me tell you one thing
I need $50 to make you holler I get paid to do the wild thing”
Say what
Yo love, you must be kidding
You’re walkin’ babe
Just break out of here
Hasta la vista PKK
Wild thing
Vi avslutar inte alls där utan med detta;
General staff’s dead silence on air force treason scandal draws ire
According to a report that appeared in the Bugün daily last week, an air forces officer in wire communications asked a high-ranking air forces pilot to shoot down Herons or change their flight plans because they were causing too much damage to PKK terrorists, who he spoke of as “ours.” The conversation took place on Oct. 10, 2007. An officer calling a mobile phone from a landline in Ankara said the Herons were very good at locating targets and that they had caused a great deal of damage to his own men, who were PKK militants. He said he would like the Herons to be downed or at least be given new coordinates. The commander on the other at the end of the line said, “We’ll take care of that.”
Jag är kurd och STÖDJER INTE PKKS TERROR! Däremot finns det högt uppsatta militärer inom den kemalistiska militären som verkar stödja PKK av hela sitt kemalistiska hjärta. Hur i Abrahams heliga skägg kommer det sig?
Osman F>>> Det är aldrig mord när en motståndsrörelse dödar säkerhetsstyrkor/polis/militär. Det är legitima mål. Civila är dock inte legitima mål.