Steg för steg skärper nu omvärlden sanktionerna mot Iran. Samtidigt visar regimen inga tecken på att avbryta urananrikningen och förtrycker befolkningen med mycket stor brutalitet.
I december 2006 introducerade FN:s säkerhetsråd för första gången sanktioner mot Irans kärntekniska program. Sanktionerna skärptes 2007 och 2008. Efter en kompromiss med Ryssland och Kina så röstade säkerhetsrådet den 9 juni för ytterligare skärpningar av sanktionerna. Och i torsdags beslutade EU att införa ytterligare skärpningar av sanktionerna. Detta har kritiserats av Ryssland. USA är också på väg att ytterligare skärpa sin lagstiftning.
New York Times rapporterar att:
The European measures, the statement said, foresaw sanctions on “key sectors of the gas and oil industry with prohibition of new investment, technical assistance and transfers of technologies” and related equipment and services. In addition there will be “new visa bans and freezes especially on the Islamic Revolutionary Guards Corps.”“
Det svenska utrikesdepartementet har varit skeptiskt till hårdare sanktioner mot Iran. Jag har ända sedan jag blev utnämnd till utrikespolitisk talesman för Folkpartiet kontinuerligt ställt frågor om detta till ansvariga på UD. Min uppfattning är att sanktionsverktyget bör användas för att trycket på Iran. Däremot bör det diskuteras hur det ska användas. Och framför allt måste det kombineras med ett mer kraftfullt stöd till demokratirörelsen i Iran.
Den som har följt den iranska regimens agerande vet att regimens förhandlingsvilja är, milt uttryckt, sval. Förhandlingar ses främst som ett sätt att vinna tid. Därmed är den väg som EU27 nu har valt med hårdare sanktioner något som Sverige borde ha ställt sig bakom i ett tidigt skede, snarare än försökt att motarbeta.
Ett annat argument för den svenska positionen har varit att autonoma EU-sanktioner skulle riskera att försvåra möjligheterna att nå fram till en kompromiss med Ryssland och Kina i FN:s säkerhetsråd. Men en kompromiss nåddes och därefter fattade EU beslut. Således har EU snarare kompletterat beslutet i FN än underminerat det.
Den iranska regimen har idag en allt svagare legitimitet. På den globala scenen isoleras landet allt mer. På hemmaplan har det massiva våldet mot oppositionen alienerat också trogna följeslagare till regimen. Brutaliteten från regimens sida kan på kort sikt dämpa protesterna, men på längre sikt kommer våldet sannolikt att stärka demokratirörelsen i landet och få fler iranier att tvivla på regimen. Valfusket i presidentvalet förra året har givetvis gjort sitt för att försämra regimens redan dåliga anseende.
Bilden hämtad här.
Den iranska ekonomin har också försämrats de senaste åren. Detta är en följd av fallande oljepriser, ekonomisk vanskötsel, finanskrisen och sanktionerna. Tillväxten minskade 2009 från 6,5 procent till 0,5 procent. Man har använt valutareserven till frikostig utlåning den iranska staten har obetalda fordringar på tiotals miljarder dollar. Sedelpressarna har gått på högvarv vilket drivit upp inflationen och försämrat köpkraften. Den officiella arbetslösheten steg till 14 procent under 2009. Detta gör det svårare att låna pengar och finansiera investeringar. Statsskulden ökar.
Den dåliga ekonomin kan tvinga regimen till besparingar som i sin tur kan leda till ännu större protester. Det beror också på i vilken utsträckning befolkningen i Iran håller president Ahmadinejad och ayatollah Khaemeni huvudansvariga för den dåliga ekonomin. Den iranska regimen har hittills valt att kommunicera budskapet att sanktionerna inte påverkar. Andra länder, t ex Kuba, har valt att skylla fattigdomen på det amerikanska embargot.
Det finns flera faktorer som talar för att den iranska regimen har tagit stegen ut på en väg som bara kommer att fortsätta att slutta nedåt. Det betyder inte att regimen kommer att kollapsa, inte heller att det behöver gå särskilt fort. Diktaturen i Tehran kan försöka dra ut på processen och hålla det teokratiska styret vid liv, men det kommer i så fall att kräva betydligt mer våld och förtryck, som på längre sikt kommer att försvaga regimen ytterligare.
I detta perspektiv är det viktigt att se skillnaden i målsättning mellan omvärldens sanktioner och den iranska demokratirörelsen. Sanktionerna syftar till att Iran ska stoppa urananrikningen. Men demokratirörelsen i Iran har ett annat mål – nämligen att regimen ska försvinna från makten. Dessa mål hänger ihop: Ett demokratiskt Iran skulle inte utgöra något hot mot omvärlden, medan ett Iran med kärnvapen skulle vara mycket svårt att demokratisera.
Därmed måste omvärlden göra analysen att en demokratisering av Iran är en förutsättning för att Iran inte ska vara ett hot mot omvärlden. Slutsatsen av detta resonemang är att vi bör öka stödet till den iranska demokratirörelsen. Detta är extra viktigt med tanke på den allt svagare legitimiteten som regimen har i Iran. Den dagen förändringens vindar kommer att blåsa i Iran så måste demokratirörelsen ha kapacitet att kunna leda landet in på en ny väg.
Sverige bör därför tillsammans med EU se över de olika strategier och projekt som finns för att främja reformer i Iran och förstärka dessa både personellt, ekonomiskt och politiskt. Genom ett ökat stöd till demokratirörelsen i Iran kan också en transition ske mindre våldsamt. Sanktioner och stöd till demokratirörelsen måste gå hand i hand.
Bilden högst upp i detta inlägg hämtad här (creative commons agreement).
Jag kan hålla med dig om att man bör stödja demokratirörelsen i Iran. Dock måste man ha klart för sig vilka som ingår i denna demokratirörelse. Du syftar på den Gröna Rörelsen när du pratar om en demokratirörelse, förmodar jag. Problemet med att hjälpa den Gröna Rörelsen är att den inte är något i längden. En av de främsta orsakerna är dess avsikter. Inom rörelsen finns det människor med väldigt skilda avsikter. Det gör att rörelsen inte fungerar enhetligt och har därav inga klara mål.
Enklare uttryckt så har den Gröna Rörelsen ingen framtid eftersom ”den” inte har ett klart och tydligt mål. Vilket gjort att bland andra kurderna inte agerat. Man vet helt enkelt inte vad man vill inom den Gröna Rörelsen. Man är missnöjd, och mer än så är svårt att urskilja. Årsdagen av det s.k. presidentvalet som ledde till mass-protester var en viktig dag för rörelsen, men dessvärre hade regimen lyckats avskräcka folket. Det ska nog mer till innan folket reser sig storskaligt, kanske krävs ett tydligare mål.
Något annat som man bör ta i beaktande när det gäller Iran är dess effektiva skolning av barn, via Basij-Milisen. Barn i väldigt unga åldrar skolas genom ett visst tänkande, som så klart är till för att förlänga regimens livslängd. Skolningen är en effektiv hjärntvättningsmetod. Detta har pågått i 30 år och sattes på prov efter det s.k. presidentvalet förra året. Skolningen bidrar till att barnen från dagisåldern börjar lära sig att vara lojala mot regimen, vilket verkade ha gett resultat med tanke på hur mycket Basij-Milisen hjälpte till att stävja protesterna i främst Tehran. Deta handlar om en övertygelse som i princip är omöjlig att rubba och dessa gör precis allt för att visa sin lojalitet och skydda regimen. Man ska därför inte räkna bort regimen så lätt. En folkrörelse i Iran under mullornas styre är inte detsamma som revolutionen som störtade Shahen.
Lägg därtill att bland många andra institutioner så är det Revolutionära Gardet en del av regimen, på alla sätt och vis. Ingen väpnad gren av regimen kommer att lägga ner vapnen så som skedde under revolutionen 1979. Nu har exempelvis Revolutionära Gardet ekonomiska intressen att skydda, och detta görs genom att den nuvarande regimen sitter kvar.
Efter att ha varit optimistisk förra året denna tid, är jag idag, ett år senare, realistisk. Regimen kommer att bestå lång tid framöver, dvs. om inte externa krafter tar sig an regimen. Internt kan regimen stävja all form av protestaktioner.
Hej Hiwa, tack för din kommentar! Jag skriver medvetet demokratirörelsen för att inte begränsa mig till just den gröna rörelsen. Så jag syftar inte specifikt på Mousavi,Karoubi och deras anhängare. Jag förstår den kritik som du riktar mot den gröna rörelsen. Samtidigt får vi väl se detta som en process som steg för steg kan mogna och växa. Men det beror förstås på hur det hela utvecklas.
Jag har under våren stått värd för två seminarier på riksdagen med kurdiska partier från Iran. Abdullah Mohtadi från Komala var i Sverige och därefter Hassan Sharafy från PDKI. Jag uppfattade signalerna därifrån som att kurderna är öppna för samarbete med den gröna rörelsen, men de ställer också krav för medverkan. Dessa krav gäller ju framför allt att minoritetsfrågorna finns på agendan och i förlängningen måste ju detta innebära att principen om federalism också får ett större stöd inom den iranska demokratirörelsen.
Att regimen tagit kontroll över gator, torg och cyberrymden inför årsdagen av det riggade presidentvalet är inte så konstigt med tanke på hur mycket ledarna har investerat i att ingjuta fruktan och rädsla hos den iranska allmänheten. Precis som jag skriver kan detta fungera för ledarskapet, men förmodligen bara på kortare sikt. I längden har sannolikt oppositionen blivit starkare av det senaste årets händelser. Dödsdomarna under våren ska nog ses i detta sammanhang också.
Vad gäller indoktrineringen så håller jag med dig. Ju fler generationer som genomgår hjärntvätten i Khomeini/Khameneis skolssystem, desto svårare blir det att genomföra en demokratisering. De som är medvetna om förtrycket och vågar höja sina röster är ofta de som är mer pålästa i allmänhet. Å andra sidan kan vi vända på det och se att Iran faktiskt har en medelklass som är mer medveten om förtrycket idag – och framför allt verkligen vill göra något åt det – än tidigare år. Det är också en styrka att bygga vidare på.
Här är en intressant artikel på detta tema.