I fredags offentliggjorde Iraks oberoende valkommission tillsammans med FN slutsammanräkningen av rösterna från parlamentsvalet den 7 mars.

Jag vill gratulera befolkningen i Irak till ännu ett val. Det är viktigt att valresultatet, när det är definitivt och klagomål som framkommit har utretts, också respekteras. Sedan 2005 har det hållits 3 parlamentsval, 2 lokalval och en folkomröstning i Irak. Det är fler val på fem år än vad en rad stater i regionen har genomfört på decennier.

Precis som tidigare prognoser indikerat gick valet mycket bra för den tidigare premiärministern Ayad Allawi. Hans sekulära och nationalistiska lista al-Iraqiya knep två mandat fler än sittande premiärministern Nuri al-Malikis shiitiska allians, 91 platser mot 89. På tredje plats med 70 platser kom den andra större shialistan som är en allians av Ammar Hakims ISCI (tidigare Sciri), sadristerna (Muqtada al-Sadrs anhängare) och Fadhila.

Kurdistan-alliansen (KDP och PUK) fick 46 platser och Gorranlistan (en utbrytning ur PUK) tog 8 platser. De kurdiska islamisterna knep 4 platser. Dessa tre partier lär sitta i samma partigrupp i parlamentet vilket ger kurderna en knapp femtedel av platserna.

I huvudsak bekräftades Iraks politiska karta. Maliki vann i söder, kurderna i norr och Allawi gick bra i sunniområdena och i arabtäta områden söder om kurdiska självstyret.

Nu tar en komplicerad process vid när alla dessa aktörer ska göra upp om en ny regering. Sittande premiärminister Nuri al-Maliki har ännu inte accepterat valresultatet och han lär inte ge upp i första taget att försöka bli omvald som premiärminister.

Det har förts fram klagomål kring valet på en rad platser i Irak, men FN anser att helhetsintrycket är att valet har gått rätt till. Så här sa FN:s särskilde representant Ad Melkert:

In the speech delivered by the UN SRSG Mr. Ad Milkert confirmed that there is no evidence of any kind of fraude in the election and that the electoral process was conducted according to the requested standards. He stressed that he is looking forward to continue serving the Iraqi government and people according to their request.

I Kirkuk drog Kurdistan-alliansen och Allawis Iraqiya-lista jämnt. Enligt PUK-media fick de båda sex mandat vardera, och assyriska ADM tog det sista mandatet (ett av de sju mandaten avsedda för minoriteter). Därmed lär de politiska låsningarna om Kirkuks framtida status fortsätta.

Så vad kan vi nu förvänta oss av de kommande veckornas/månadernas förhandlingar? Svaret är att det är för tidigt att säga. Vanligt folk har också reagerat på olika sätt, vilket NY Times rapporterar om från Bagdad:

Reactions in Iraq ranged from jubilation to fear. Some people partied in the streets, honking horns and firing weapons in the air; others stockpiled food in case of violence and renewed curfews.

Det finns en rad faktorer som påverkar förhandlingsspelet som nu tar vid, och där finns förstås såväl heliga som oheliga överenskommelser långt från vår vetskap.

Några iakktagelser kan ändå göras:

1. Inget av partierna i Irak är på förhand givna att sitta i regering eller i opposition. Det finns ingen tydlig vänster-högerskala, praktiskt taget inte några ideologiska partier alls. Alla kan göra upp med alla.

2. Irakierna är mer politiskt mogna idag. Tydligaste exemplet på detta var lokalvalen för ett år sedan. I de 14 provinser där val hölls i januari (hela landet förutom Kirkuk och KRG-provinserna) så blev ingen styrande provinsregering omvald. Endast i några få provinser lyckades det styrande partiet hålla sig kvar vid makten, då genom att ingå nya allianser med andra partier.

Även om många väljare röstar efter etnisk och religiös identitet så sker också förändringar inom olika grupper. Till exempel har mer religiösa shiagrupper (främst ISCI) försvagats kraftigt de senaste åren. Bland kurderna har PUK försvagats markant till följd av intern splittring, vilket dels skapat ett utbrytarparti - Gorran – men också relativt sett stärkt KDP:s maktbas i Kurdistan. Och sunniaraberna sätter idag sin främsta politiska tilltro till den sekulära shiiten Ayad Allawi. Den generella trenden tycks vara att stärka nationalistiska grupper, och delvis också de sekulära. Detta behöver inte vara grundat i minskad religiositet, utan kan snarare handla om att politiker som anses leverera jobb, säkerhet och social service belönas av väljarna. Väljarna kan alltså vara rationella och pragmatiska, även om de röstar ”sekteristiskt”.

3. Premiärminister Nuri al-Maliki är inte särskilt omtyckt bland många andra partier i Irak. Detta märks av att Maliki inte lyckades samla särskilt många partier i sin allians inför valet. Många kandidater på listan var oberoende. Det kan därför finnas ett intresse hos de andra partierna att byta ut honom, vilket kanske förklarar Malikis hårda utfall mot valresultatet.

4. Det är fortfarande spänt i norra Irak. Längs demarkationslinjen från det kurdiska upproret 1991 - ofta benämnt ”den gröna linjen”, eller för att använda International Crisis Groups sensationsspråk ”the Trigger line” – är temperaturen precis som tidigare hög. I takt med att sunniaraber tagit större plats i den politiska processen har också kurdernas inflytande minskat. I lokalvalet förra året segrade Usama Nujaifi i Mosul och bröt KDP:s politiska maktinnehav från invasionen 2003. Och Allawis lista gick bra i Kirkuk i detta val.

Jag gissar att många turkmener i Kirkuk röstade med Allawi eftersom Iraqiya-listan varit tydligast med sitt motstånd mot kurdiska anspråk. Med ett förskjutning av makt från shiaarabiska politiker till sunniarabiska politiker lär konfliktlinjen mot kurderna skärpas ytterligare. KRG:s premiärminister Barham Salih skrev på sin Twitter att Ayad Allawi anslöt till Salihs picknick på Newroz. De hade nog ett och annat att diskutera medan de andra dansade govend.