Uppgifterna kan istället läsas i rapporter från lokala och internationella organisationer. FN-styrkan MINURSO, som övervakar Västsahara-konflikten, har i praktiken av sin uppdragsgivare, FN:s Säkerhetsråd, förbjudits att lägga sig i MR-situationen.

Säkerhetsrådet ska nu åter förlänga MINURSO:s mandat, som beslutas i slutet av april. Marocko bekämpar intensivt ett förslag om ökad insyn från FN:s Kommissarie för mänskliga rättigheter, som föreslår ”etablerandet av en effektiv internationell mekanism för en regelbunden, oberoende, opartisk, hållbar övervakning och rapportering om de mänskliga rättigheterna … via en enhet inom MINURSO”.

Liknande förslag, med stöd från befrielserörelsen Polisario, har också tidigare funnits på Säkerhetsrådets bord. De har alla avvisats efter påtryckningar eller hot om veto från Frankrike, ofta även USA och Storbritannien. FN:s skamfilade rykte som fredsmäklare blir inte bättre av att Ban Ki Moon nu verkar acceptera ett ”erbjudande” från Marocko att garantera ”villkorslöst och obegränsat tillträde för observatörer från FNs Råd för mänskliga rättigheter”, ett erbjudande som är klart svagare än MINURSO-alternativet.

Omvärldens hållning i Västsaharakonflikten rimmar illa med den ökande insikten om betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika. I konfliktsituationer behövs också de särskilda insatser som FN:s Kommissarie för mänskliga rättigheter föreslår för att på plats dokumentera och beivra MR-brott.

Marockos motstånd mot en grundlig MR-övervakning har i praktiken resulterat i mörkläggning av det västsahariska folkets allt svårare situation. Det har gjort att omfattningen av MR-brotten är oklar. Konkret kunskap om MR-situationen i Västsahara behövs för de pågående FN-förhandlingarna om Västsaharas framtid, för EU:s uppföljning av handelsavtalet med Marocko och för den allmänna debatten.

Det västsahariska folkets rättigheter måste försvaras. Därför har en rad svenska organisationer och enskilda undertecknare i brev uppmanat FN:s Säkerhetsråd att utvidga MINURSO:s befogenheter. Vi utgår från att Sveriges regering delar vår ståndpunkt och aktivt förmedlar den svenska positionen till rådets medlemmar inför rådsmötet i april – i synnerhet till dem som också ingår i EU.

Fredrik Malm, Bodil Ceballos, Urban Ahlin, Jonas Sjöstedt, Elisabeth Lundgren, Aleksander Gabelic, Sören Lindh

Bilden till detta blogginlägg är hämtad här.

Artikeln går att läsa på Newsmill här.

Enligt USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright är den arabiska våren en av tre stora säkerhetspolitiska spelplansförändringar (”game changers”) under hennes livstid. De båda andra är andra världskriget och det kalla kriget.

Ett demokratiskt Nordafrika från Egypten till Atlanten är en hisnande möjlighet som kräver ett aktivt och beslutsamt agerande.

Den viktigaste utrikespolitiska förändringen sedan murens fall är samtidigt alliansregeringens största utrikespolitiska utmaning. I debatten återspeglas två utrikespolitiska synsätt: en konservativ realpolitisk utgångspunkt och en liberal. Den realpolitiska synen på utrikespolitik går ut på att vårda maktbalanser i syfte att bevara status quo. Svagheten i den konservativa synen är att den inte förmår hantera förändring.

När regimer faller och förändring inträder riskerar den konservativa realpolitiken att bli alltför försiktig. I en tid som präglas av förändring, krävs en aktiv utrikespolitik. Den kritik som arabiska demokrater riktar mot västvärlden handlar om att väst prioriterar konservativ realpolitik över demokratiska reformer och mänskliga rättigheter.

Utvecklingen i Libyen ställer konflikten mellan konservativ realpolitik och liberal utrikespolitik på sin spets. Frågan är dock om vi inte för länge sedan har passerat den punkt där ens konservativa bedömare ser en poäng med fortsatt passivitet. För till och med om vi bortser från Gaddafis fasansfulla brott mot Libyens befolkning går det inte längre att backa bandet. Libyenkonfliktens politiska lösning ligger i regimförändring – inte i en delning av landet eller i att Gaddafi blir kvar vid makten. Den slutsatsen har Storbritannien och Frankrike redan dragit. Det måste nu även Sverige göra. Det kräver att vi överger passiviteten och utformar en ny, mer aktiv Libyenpolitik.

En sådan politik bör vara bred men bör åtminstone innehålla följande element:

1. Erkänn Libyens nationella övergångsråd som landets enda legitima representant.

Allt fler länder erkänner de facto Libyens nationella övergångsråd (TNC) som landets enda legitima representant. Även Sverige bör göra det. Representanter för den svenska regeringen bör snarast träffa representanter för TNC för att förhöra sig om hur Sverige kan bistå rådet i arbetet med att skapa ett fungerande libyskt samhälle. På kort sikt är det särskilt angeläget att vi bidrar till att humanitär hjälp når fram till Misrata och de krigshärjade bergsområdena sydväst om Tripoli.

Faktum är att det inte existerar något alternativ längre. Eftersom EU redan har förklarat att Gaddafiregimen ”har förlorat all legitimitet” och att den ”inte längre är en samtalspartner för EU” finns det ingen annan tänkbar representant för det libyska folket än TNC. Ett erkännande skulle samtidigt lösa ambassadfrågan i Stockholm så att svensk polis slipper ägna sig åt att arrestera frihetstörstande svensk- libyer. Att återinstallera diplomater som är lojala mot Gaddafi är uteslutet.

2.Gör frysta libyska tillgångar i Sverige disponibla för övergångsrådet.

Som ett resultat av FN:s båda säkerhetsrådsresolutioner om Libyen har stora libyska tillgångar frusits i Sverige liksom i många andra länder. Dessa tillgångar kan inte användas för att finansiera exempelvis FN:s bistånd till Libyen, vilket är en tanke som har framförts i Tyskland. Tillgångarna tillhör fortfarande Libyen även om Gaddafiregimen inte längre förfogar över dem. Beslut om att låta frysta medel finansiera bistånd skulle således innebära en rättsstridig expropriation.

I stället bör Sverige göra frysta tillgångar disponibla för TNC. Detta är naturligt om rådet erkänns. En centralbank bortom Gaddafis kontroll har dessutom redan upprättats. Därmed får TNC omedelbart tillgångar som kan användas för humanitär hjälp och till att börja bygga upp landet på nytt.

3. Stärkt efterlevnad av FN:s vapenembargo.

En annan central del av FN:s säkerhetsrådsresolutioner om Libyen är vapenembargot. Flödet av vapen, ammunition och legosoldater till Gaddafi måste upphöra. Tyvärr finns det mycket som tyder på att Gaddafiregimen har fått nya vapen och ny ammunition från andra länder i regionen under de senaste veckorna. Särskilt Algeriet anklagas för att bryta mot vapenembargot. Om det bekräftas att den algeriska regeringen medvetet förser Gaddafiregimen med vapen, ammunition eller legosoldater i strid med säkerhetsrådets resolutioner, är det ytterst allvarligt. Då bör Sverige verka för att EU:s associationsavtal med Algeriet suspenderas.

Sverige har hittills fört en passiv utrikespolitisk linje under Libyenkonflikten. En sådan politik främjar inte svenska intressen och urholkar samtidigt de värderingar vi säger oss försvara. I stället bör vi föra en aktiv politik som har ett framtida fritt och demokratiskt Libyen som entydig målbild. Om vi väljer att avstå från att ta ställning kommer historiens dom att bli hård. Sverige kan inte fortsätta att stå neutralt mellan de arabiska folkens frihetslängtan och det barbari som utspelar sig vid Europas gräns.

FREDRIK MALM (FP)

utrikespolitisk talesperson

ALLAN WIDMAN (FP)

försvarspolitisk talesperson

PER ALTENBERG (FP)

Folkpartiets utrikespolitiska programgrupp

Artikeln går att läsa på SVD Brännpunkt här.

Bilden till detta blogginlägg är hämtad här.

Debatten går att se på SVT:s hemsida här.

Utrikespolitiska Förbundet Sverige hittar du här.

Programmet går att se på SVT:s hemsida här. Programmet finns också på Folkpartiets hemsida här.

Martin Ängeby är generalsekreterare för Svenskt Internationellt Liberalt Center, SILC, som du hittar här.

Bilden till detta blogginlägg föreställer en manifestation mot kommunistpartiet i Kina, och är hämtad här.

Sverige har fått en förfrågan från Nato om att delta med stridsflyg till operationen för att genomföra FN:s säkerhetsrådsresolution 1970 i Libyen. Igår tisdag fattade regeringen beslut om att lägga fram en proposition till riksdagen i ärendet. Förslaget har förhandlats fram med Socialdemokraterna och har också stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det finns därmed ett brett stöd i riksdagen för att Sverige ska delta med komponenter i form av Jas Gripen och signalspaningsflyg till insatsen.

Detta är ett välkommet beslut. Från Folkpartiets sida har vi argumenterat för en flygförbudszon sedan flera veckor tillbaka. Vi var det första partiet i alliansen som lyfte frågan för diskussion.

Samtidigt är de viktigt att se detta som ett första steg för ett ökat engagemang för Libyen. Syftet med insatsen i Libyen är att skydda civilbefolkningen. Men en förutsättning för detta är att Muammar Kadaffi försvinner från makten. Ju tidigare detta sker desto bättre. Ju längre tid Kadaffi sitter kvar vid makten, desto längre tid kommer den internationella insatsen tvingas pågå. Om Natoinsatsen i Libyen däremot avvecklas utan att Kadaffi avlägsnats från makten så finns risken att diktatorn kan mobilisera sina stödtrupper och nya blodbad hota befolkningen.

Häri ligger en motsättning i det sätt många i Sverige har argumenterat för en flygförbudszon. Å ena sidan har politiker från höger till vänster ställt sig på barrikaderna och krävt ett skydd för civilbefolkningen, men å andra sidan har man varit tydlig med att svenska stridsflyg inte får slå ut mål på marken. Detta resonemang kan verka lovvärt. Men om alla länder skulle resonera på det sättet skulle Kadaffi sitta betydligt säkrare i sadeln än han nu gör.

Att Sverige nu ska delta i insatsen i Libyen är positivt. Vi kan göra skillnad och bidra till möjligheten att bygga upp ett bättre samhälle där. Men med ett sådant åtagande följer också risker. Sådana risker måste man vara beredd att ta om man bestämmer sig för att delta i insatsen. Att inte göra det är att försöka att både äta kakan och ha den kvar.

FN:s resolution ger ett vidare mandat än att bara patrullera libyskt luftrum. Och om vi menar allvar att skydda den libyska civilbefolkningen så måste detta i förlängningen innebära att Muammar Kadaffi försvinner från makten i landet.

Vad vi nu ser är hur Socialdemokraterna, som har stått på barrikaderna för att Sverige ska delta i att genomföra FN:s resolution, har drivit igenom begränsningar av Sveriges deltagande som innebär att vi inte kan bidra till att oskadliggöra Kadaffis militära installationer, fordon och liknande mål på marken. Om alla länder skulle agera på detta sätt skulle insatsen inte bli framgångsrik och FN:s resolution inte gå att genomföra.

Vi såg samma sak när det upprättades en flygförbudszon över norra Irak för att skydda den kurdiska befolkningen från Saddam Hussein. Från vänsterhåll stöddes insatsen initialt, men när USA också attackerade irakiska mål så växte kritiken.

Fredrik Malm, utrikespolitisk talesperson (FP)

Artikeln går också att läsa på SVT Debatt.

Bilden till detta blogginlägg hämtad här.

Vi har de senaste veckorna kunnat följa händelseutvecklingen i Libyen med allt större oro. Situationen i landet blir allt mer allvarlig för varje dag som går. Gaddafis styrkor har med förnyad kraft anfallit rebellerna och rör sig nu allt närmare Benghazi, oppositionens främsta fäste. Libyen närmar sig ett regelrätt inbördeskrig. Antalet offer stiger för varje timme.

EU:s reaktion på Gaddafis våldsspiral har varit alltför senfärdig och svag. Oviljan att ta avstånd från en gammal allierad tilläts inledningsvis sätta ribban för tongivande länders reaktioner. Stegvis har EU emellertid skärpt tonen gentemot Gaddafiregimen. EU har antagit sanktioner och krävt diktatorns avgång. Frågan har lyfts till stats- och regeringschefsnivå och diskuterades på ett extra toppmöte den 11 mars. Det är förstås välkommet.

Men på en avgörande punkt har EU inte förmått leverera. Medlemsländerna har visserligen slagit fast att alla möjligheter att skydda civilbefolkningen från striderna i Libyen måste utredas. Men EU har inte kunnat enas om några direkta aktioner för att stoppa Gaddafis blodiga framfart. EU-länderna har inte kunnat samlas kring den viktigaste frågan av alla just nu – att upprätta en flygförbudszon för att få stopp på dödandet. Att till och med Arabförbundet kunnat enas i frågan säger en hel del om EU:s förmåga till handlingskraft.

Just nu tyder allt på att Gaddafi stärker sitt grepp jämfört med oppositionens styrkor, även om situationen är osäker och kan ändras från en dag till en annan. En sak är säker, om Gaddafi tar tillbaks makten står Libyens folk inför ett regelrätt blodbad. Redan nu rapporterar människorättsorganisationer att regimens styrkor i stora antal för bort regimkritiker och personer som deltagit i protestaktioner. De har helt enkelt försvunnit. Det är sannolikt bara början.

De människor i Libyen som sätter sina liv på spel för frihet och demokrati vädjar om vår hjälp. Omvärlden kan inte stillatigande se på när Gaddafi slaktar sitt eget folk. EU måste ta sitt ansvar och besluta om en flygförbudszon innan det är för sent.

För varje dag som går med Gaddafi kvar vid makten kommer mer blod att flyta i Libyen. Dessutom är framtiden oviss om Gaddafi besegrar oppositionen och tar kontrollen över hela landet igen. De som har gjort motstånd riskerar att få en mycket svår situation när ledaren vill ta sin revansch. Med omvärldens sanktioner, frysta tillgångar och en allt ökande internationell isolering finns också risken att Gaddafi kommer att agera allt mer desperat för att slå tillbaks. Vi har tidigare sett såväl Lockerbie-katastrofen som hur regimen tillfångatagit bulgariska och palestinska sjuksköterskor och läkare och torterat dem. Ingen vet vad som väntar i framtiden om regimen i Libyen behåller makten.

FREDRIK MALM

Artikeln går att läsa och diskutera här på Newsmill.

Bilden till detta inlägg är hämtad här.

På torsdag och fredag, 4-5 november, kommer en delegation från Irans utbildningsutskott till Sverige på artighetsvisit. De iranska regimföreträdarna ska bland annat besöka riksdagens utrikesutskott och utbildningsutskott.

Svenska UD står värd för den iranska delegationens vistelse här i Sverige. När delegationen besöker riksdagen är socialdemokraterna Urban Ahlin och Mikael Damberg värdar för mötena med utskotten. Folkpartiet har som enda parti i riksdagen valt att utebli från mötena med den iranska regimens delegation i riksdagen.

Det finns en rad skäl till varför detta besök är olämpligt.

1. Utvecklingen i Iran efter det riggade presidentvalet förra året har förvärrats. Den iranska regimen mördar sina frihetsaktivister, hänger kvinnor i lyftkranar, fängslar journalister, skickar folkets pengar till Hizbollah och hotar att utplåna staten Israel. Det finns i dagsläget praktiskt taget ingenting som motiverar att Sverige ska stå som värd för artighetsvisit från en sådan regim. Att Sverige har diplomatiska relationer med Iran innebär inte per automatik att våra riksdagsutskott har svängdörrar för möten på hög politisk nivå.

2. FN har skärpt sanktionerna mot Iran, och EU har infört sanktioner. Dessa ska nu genomföras i lag. Sveriges riksdag kommer inom kort att få en proposition på vårt bord om lagändringar för att inplementera sanktionerna. Att i det kritiska läget ta emot sådana här delegationer är inte rätt. Dessutom omfattas vissa delar av de iranska politikernas arbetsområde för sanktioner.

3. Sverige bör i stället öka stödet till den iranska demokratirörelsen. I somras stod Italiens parlament som värd för en konferens på detta tema. Sverige skulle kunna erbjuda en arena för demokratiska grupper i Iran och i diasporan kring frågor om demokratisering, överbrygga meningsskiljaktigheter och hur ett framtida Iran skulle kunna se ut.

4. I dagens läge är det mycket viktigt att inte underminera den enighet som trots allt har gått att nå fram till rörande ett skärpt tryck på Iran. Att i dagsläget minska trycket mot Iran vore förödande. Det riskerar att sända signalen att omvärlden accepterar Iran som kärnvapenmakt.

5. Den iranska regimen deklarerade nyligen att man ämnar förbjuda en rad skolämnen, bland annat statskunskap, kvinnokunskap och filosofi (läs t ex här). Dessa ämnen anses vara västerländska humanistiska påfund. Det är därför svårt att skönja någon större nyfikenhet från iransk sida på vad det svenska utbildningssystemet har att erbjuda.

Vad för sorts relationer bör då Sverige ha med Iran? Enligt min uppfattning kan Sverige upprätthålla bilaterala relationer med Iran på tjänstemannanivå. En sådan nedgradering borde ha gjorts för längen sedan, till exempel i samband med att iranska agenter avrättade exiliranier i Sverige för 20 år sedan (läs t ex här).

FREDRIK MALM

Artikeln går att läsa och diskutera här på Newsmill.

Bilden till detta blogginlägg finns här.

I lördags dödades en av våra svenska soldater av en sprängladdning i Afghanistan. Kenneth Wallin blev 22 år gammal. Dödsfallet är det sjätte sedan vi kom till Afghanistan för snart nio år sedan. Flaggorna vajade på halv stång på den svenska basen Camp Northern Lights och försvarsministern uttryckte sorg till de anhöriga och sorg för Sverige som nation när en av våra soldater dödats i utlandstjänst.

Dödsfallet kommer att öka debatten om den svenska insatsen i Afghanistan. Den 4 november ska regeringen överlämna sitt årligen återkommande förslag om den svenska närvaron.

Jag besökte den svenska insatsen i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan i maj i år. De svenska soldaterna där är seriösa, målmedvetna och professionella. De löser sina uppgifter väl. De är medvetna om riskerna även fast de är omöjligt att förbereda sig på alla situationer. Men framför allt är de värda respekt för att de frivilligt ställer upp att patrullera landsbygden i ett krigshärjat land.

Afghanistan är ett av världens mest plågade länder. Att leva granne med Pakistan, Iran, Kina och tidigare Sovjetunionen har inte inneburit fred och utveckling i regionen. Dessa länder har aldrig engagerat sig för en positiv utveckling i Afghanistan. De löser inte sina egna problem, och de är inte intresserade av att lösa någon annans heller.

Afghanistan kommer inte att bli någon demokrati genom en bred internationell militär insats. I stället handlar insatsen om att kunna garantera att landet inte fullständigt kollapsar och talibanerna åter tar makten, och att samtidigt stärka de afghanska myndigheterna så att de kan ta över ansvaret för att styra landet.

I Sverige har det funnits en bred enighet om att ställa upp när säkerhetsrådet i FN ger mandat för en insats. Denna enighet gällde fram till att Socialdemokraterna vek sig för Vänsterpartiets påtryckningar före valet. Nu kräver de rödgröna att Sverige ska påbörja ett tillbakadragande nästa år och helt ha tagit hem alla våra soldater till 2013.

Förhoppningsvis kan ett eller flera av de områden som den svenska styrkan ansvarar för lämnas över inom några år. Men detta är inget som vi vet med säkerhet. Att i ett sådant läge slå fast exakta datum innebär en signal till talibanerna att öka sina attacker mot de områden vi ansvarar för.

Vi i Folkpartiet är övertygade om att de civila och politiska insatserna är avgörande för att Afghanistan ska kunna utvecklas bort från inbördeskrig, söndring och elände. Men det är en illusion att tro att biståndsinsatser kan nå fram om det inte finns säkerhet på marken. Vad alliansregeringen har gjort är att kraftigt öka det svenska biståndet till Afghanistan. Vi har också stärkt vår politiska närvaro genom att öppna en ambassad i Kabul.

Sedan årtionden är också Svenska Afghanistankommittén på plats i landet och gör oerhörda insatser för civilbefolkningen.

Detta är rätt väg att gå, men det ska inte ställas mot vår närvaro i ISAF-insatsen. I nuläget behövs både och. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. 

Det har alltid funnits en opinion i Sverige som protesterat mot internationella insatser. De hävdar att Sverige ska vara neutrala, men glömmer bort vad detta innebar för Spanien under inbördeskriget eller för Europa under andra världskriget. De protesterade när Nato stoppade den etniska rensningen i Kosovo. Nu kräver de att Sverige ska lämna Afghanistan, oavsett konsekvenser.

Jag har svårt att känna respekt för denna reflexmässiga protestiver över internationella insatser. I stället kan vi se vad som hände när världen inte ingrep – till exempel i Bosnien, i Rwanda och i Darfur.

Men det finns också en seriös kritik mot insatsen i Afghanistan. Den förs mot bakgrund av det svåra säkerhetsläget, utvecklingen i Pakistan och korruptionen i den afghanska regeringen. En sådan kritik är viktig och debatten är därför välkommen om de vägval vi står inför.

Men att slå fast definitiva datum för tillbakadragande av svensk trupp utan hänsyn till andra faktorer som påverkar och att låta diskussionen styras av en naiv tro att talibaner inte kommer att attackera västerlänningar bara för att soldaterna åker hem kommer inte att förbättra vare sig situationen i Afghanistan eller diskussionen här hemma.

FREDRIK MALM

Tyvärr innebär detta att min fru och tidigare riksdagskollega Gulan Avci missade sitt riksdagsmandat. Hon blir förste ersättare för Folkpartiet på Stockholmsbänken, precis som efter förra valet. Men mandatperioden är lång och ingen vet något om framtiden.

Först och främst: Grattis till alla nyvalda och omvalda ministrar. Jag är särskilt glad över att Erik Ullenhag har fått förtroendet att ingå i regeringen. Och Folkpartiet innehar nu, med vår partiordförande Jan Björklund, posten som vice statsminister i regeringen.

Dessutom: Det är alltid tråkigt när personer får lämna uppdrag, men sådan är tyvärr politiken. Men jag tycker detta är speciellt tråkigt när en sådan kompetent politiker och ödmjuk person som Tobias Krantz inte fortsätter i regeringen!

Idag har jag haft min mamma Lotta på riksdagen hela dagen som medföljande under öppnandet. Ikväll blir det filharmonikerna i Konserthuset.

På återkommande!

Bilden till detta blogginlägg är hämtat från Aftonbladet.se Texten under porträttbilderna har jag själv lagt till.

Artikeln går att läsa här.

Bilden till detta blogginlägg föreställer Fidel Castro och Hugo Chavez och är hämtad här.